Minsting är färdigutbildad till programmerare nu, men faan vad svårt det är för honom att få jobb ett första jobb! Han är ju skitbra! Och dessutom kan han börja i morgon.
I annonserna står de att den som söker ska ha 3, 5 10 års erfarenhet.
Hur faan ska man få jobb när man är ny i branschen?
Hur ska han få in en fot och få starta sitt arbetsliv – sitt vuxna riktiga liv?!
Just nu bor lille Pelle 5 år med sin ensamstående mamma. Mamman är väldigt ensam, eftersom hennes föräldrar inte är i livet, hon har inga syskon och egentligen ingen släkt alls.
Pappa till Pelle är kriminell och har alltid varit. Egentligen blev nog Pelle till vid en av alla våldtäkter pappan utsatte mamman för, men mamman anmälde honom aldrig eftersom hon ville bli älskad och var så ensam och han var ledare i det gäng hon hängde i då.
Nuförtiden dyker han upp då och då och våldtar och misshandlar mamma – ibland när Pelle ser på, ibland gömmer sig Pelle så noga så han inte märks, men hinner han inte får också han sig också en örfil eller knuff.
Mamman har äntligen börjat anmäla mannen som dyker upp och KRÄVER att få ha umgänge med sin son – det är i alla fall det han hävdar. Men han skiter väl i sonen. Det vet både hon, sonen och jag, men domstolen tror att pappan bryr sig om sin son, för han säger ju det och det finns inga bevis som säger motsatsen. Att mamman säger att det inte är så eller att pojken är livrädd för sin pappa, spelar ingen roll. Det finns inga bevis för att han slagit, bråkat, grälat och hotat. Punkt.
Pappan hotar mamman med kniv. Han våldtar och misshandlar henne. När han försvunnit nästa dag ringer hon polisen och anmäler. Hon är chockad och livrädd för att han ska dyka upp igen. Hon får skyddat boende från Socialtjänsten och får gå i samtal på Våld i nära relation.
Men domstolens kvarnar maler långsamt och hur länge kan mamma och son skyddas? Skyddsboendet kostar pengar. Pappan hittas och häktas, men släpps efter något dygn eftersom det inte finns några bevis.
Pappan säljer droger, tar droger, lever i kriminella kretsar, misshandlar kreti och pleti, beter sig som en idiot för det mesta, men mamman till sonen har inga BEVIS för att just den här pappan slog henne, hotade henne eller gav sonen en örfil.
Så han släpps och döms inte till något.
”Vad ska du göra nu?” frågar jag henne. ”Försöka leva”, säger hon. ”Jag får försöka leva så gott det går tills han dyker upp igen och dödar mig. Det finns inget skydd för jag har inga bevis på att det var just han. Jag tänkte inte på att ringa ett vittne som kunde se på när han slår och våldtar mig och jag hann inte ta fram mobilen och filma övergreppen….Jag fick honom inte heller att gå med på att jag filmade honom när han slog min son….så det kommer aldrig att finnas bevis för att jag talar sanning och han ljuger…. Nu vill han också ha vårdnaden om vår son…”.
”VA?! Varför då?? ” frågar jag. ”Han bryr sig ju inte om honom!”
”Nä, men det är ytterligare ett sätt att jävlas med mej… Dessutom måste domstolen vara objektiv och de kommer inte att tro på något som det inte finns bevis för…så risken är stor att han får i alla fall halva vårdnaden och kanske t o m umgänge. Vårt samhälle skyddar inte kvinnor och barn. Det skyddar endast män.”
Om 10 år är Pelle 15 år. Då är han antingen drogmissbrukare och/eller kriminell eller så är han psykiskt sjuk. Det är NU samhället kan stötta mamman så att han kan få leva ett tryggt liv och växa upp till en stark och harmonisk man. NU!
Inte om 10 år då han ska drabbas av ”hårdare tag” och kanske hamna i fängelse för att han lever ut all frustration som samlas i honom nu…
Det finns dom som mår dåligt och aldrig berättar och finns dom som mår dåligt och pratar om det hela tiden. Det finns dom som använder självmord som ett sätt att manipulera andra – medvetet eller omedvetet – och det finns dom som verkar må bra, skrattar och tycks starka och lyckliga, men som inuti bär på ett mörker.
Hur ska vi veta? Hur ska man förstå? Hur ska man agera?
Jag träffade en 13-årig tjej som hade en mamma som mådde psykiskt dåligt och som pratade om att hon inte ville leva och hade försökt ta sitt liv ett oändligt antal gånger. Dottern visste inte hur många gånger hon ring 112, oroat sej, suttit vid sjuksängar och gråtit och varit orolig för att mamman skulle dö. Nu orkade hon inte längre; ”Jag bryr mej inte. Jag hoppas hon lyckas ta livet av sej någon gång, för jag orkar inte!”
Åsså träffade jag tjejen som var ihop med en kille som sa att han skulle ta livet av sej om hon gjorde slut, eftersom han inte kunde tänka sej ett liv utan henne….och hon stannade och mådde dåligt och kunde till slut inte längre älska honom. ”….men jag vill ju inte att han ska dö!”.
Eller kompisen som år ut och år in mådde dåligt, orkade inget, träffade psykiatrin, som gav honom fler och fler mediciner, med biverkningar (som viktuppgång, svettningar etc) och kompisens kompis sa att han inte orkade besöka honom längre eftersom det bara kändes tyngre och tyngre…..”….han dränerar mej!” och ”…inget jag säger hjälper” och ”…han lyssnar inte”…..eller ”…det händer inget och psykiatrin verkar inte hjälpa”…. etc…
….eller tjejen som körde på i 180 med jobb, plugg, barn, förhållande, fester och som inte tycktes ha någon ände på sin energi och ”livslust”. Kompisarna försökte säga åt henne att gå ner i varv, vila lite och hämta andan, men hon bara körde på, tills hon en dag inte fanns mer….men hon berättade aldrig för någon.
Man säger ”sök hjälp!”, men vad finns det för hjälp och hur fungerar vår psykiatri?
Och hur länge ska man vara vännen som ställer upp och lyssnar och finns, om personen pratar? 1 år, 5 år eller en hel livstid?
Dom som blir kvar lider och mår dåligt. Om man är förälder, eller barn, till den som valde att lämna, följer en evighet av sorg och troligen också skuldkänslor. Hur får dom hjälp och stöd?
Både psykiskt illamående och att ha ett barn eller en förälder som dött genom självmord är ”skämmigt” och ”pinsamt” och svårt att prata om. Det är som om det läggs en våt tjock filt över samtalet om man säger :”Min son tog sitt eget liv” och människor tänker ”vad-gjorde-dom-för-fel?” och ”det-skulle-aldrig-mitt-barn-göra” eller ”tänk-om-mitt-barn-skulle-göra-det=SKRÄCK!”…..
……så det är lättare sagt än gjort att säga #prataomdet och #stöttadensommårdåligt.
Enligt den nya Socialtjänstlagen som kom den 1 juli 2025 ska vi inom socialtjänsten vara mycket mer lättillgängliga. Det pratas det mycket om hos oss. Det är väldigt bra, tycker jag, för jag tycker att Socialtjänsten ska vara lätt att nå och lätt att få stöd och hjälp av och att det inte ska vara en massa hinder och stök innan man får hjälp, om man själv vill ha den och söker upp den.
Då var det det här med att söka socialbidrag. Själv jobbar jag inte (längre) med det, men jag har en son som är arbetslös, inte har A-kassa och lever på…ingenting. Han studerade t o m juni månad och då hade han studielån att leva på. Som nyutbildad programmerare började han söka jobb…oj vad han söker jobb! Han har säkert sökt 200 arbeten nu, men ingen tycks vilja ha en nyutbildad programmerare.
Sedan i juni har han alltså varit arbetslös och inte haft någon inkomst och jag har väl varit lite för ”snäll” och låtit honom leva på mig, men det går inte längre. Jag har inte råd att försörja två vuxna personer ensam.
Så jag sa: ”Sök socialbidrag!” Man får nämligen ingen A-kassa om man inte jobbat tidigare.
Så började vi leta efter hur man gör…
……………………………………………………………………………………………………………………………
När jag jobbade som socialsekreterare med socialbidrag för hundra år sedan, och ordet ”lättillgänglig” inte fanns än i Socialtjänstlagen, gick man bara till socialkontoret, fick ett papper att fylla i och lämnade in i receptionen och så hade man sökt socialbidrag. Efter några dagar fick man antingen ett telefonsamtal hem eller så fick man ett brev på posten där det stod att man var välkommen på besök den och den tiden. DET var lättillgängligt utan att vi ens hade ordet i våra papper eller i lagen.
…………………………………………………………………………………………………………………………….
Jag och sonen letar på stadsdelens hemsida. Den är svårletad och ger lite dubbla budskap. Vi klickar både här och där för att hitta hur man ska göra. Vi läser oss till att man kan skriva ut ansökningshandlingar via hemsidan, vilket vi gör, men det står också att man ska ringa och telefontiden är en timme varannan dag på morgonen. Vi bestämmer oss för att skriva ut ett papper som sonen fyller i. Vi skickar med inneboendekontraktet och så väntar vi. Inget händer.
Det går någon vecka och så ringer en socialsekreterare upp och säger att sonen måste ringa mottagningsgruppen och så säger hon att tiderna och telefonnumret finns på hemsidan. Ooookey! Hon ringer för att säga det… för att?
Sonen ringer upp. Soc sekr rabblar en massa frågor och sonen blir stressad eftersom han inte förstår vissa frågor hon ställer och så avslutas samtalet för att han inte förstår vilken information hon vill ha och han ska återkomma när han tagit reda på det, säger hon. Eeeeh, va?! Sonen pratar svenska och det gör hon också…
Vid nästa uppringning sitter jag med på sidan om och lyssnar. Det ställs fråga efter fråga och sonen svarar. När hon fått svar på alla frågor säger hon att hon ska skicka en ansökningsblankett för socialbidrag (som han fyllde i för någon vecka sedan och skickade in och som gjorde att den första soc sekr ringde upp!) och hon berättar att hon kommer att lägga till en rad med punkter han måste uppfylla.
Det ska bli spännande att få se den listan eftersom jag sett sådana tidigare, tex när jag jobbade på Stadsmissionen och det kom mammor (nästan alltid ensamstående mammor) och behövde hjälp med att förstå vad socialtjänsten ville att de skulle prestera för att få socialbidrag för sig och deras barn. Vid ett tillfälle var det en ung mamma som skulle bevisa att hon inte hade mark i Uganda. Jag trodde soc sekr skojade! Den unga mamman hade kommit till Sverige 12 år tidigare, var nu 21 år och måste bevisa att hon inte hade mark i Uganda. Hennes föräldrar var försvunna och hon hade kommit ensam till Sverige….
När jag klev in och började ifrågasätta försvann den punkten, den gången, men jag undrade verkligen vad det handlade om…att spara så mycket som möjligt genom att göra det omöjligt att söka socialbidrag? Rasism?
Nåja.
Än så länge har vi inte fått hem några papper att fylla i, men det ska bli spännande att se dem och se om det går att uppfylla önskemålen de har för att sonen ska få pengar. Jag vet faktiskt inte hur jag ska klara av att försörja oss annars…
Att Socialtjänsten ska vara lättillgänglig gäller kanske inte den ekonomiska sidan av Socialtjänsten, för där tycks det mest handla om att göra det omöjligt att söka och få socialbidrag (….och den som sparar mest vinner en tårta…eller blir chef…).
Nej, nu hittade jag på (men det skulle inte förvåna mig…).
Det går mot slutet…eller kanske början. Jag är trött. Det börjar bli dags. En början på ett Nytt Liv eller är det Slutet på den här eran bara? En fas avslutad och en ny börjar. Kanske behöver man sörja det som nu tar slut innan man kan glädjas åt att något nytt börjar.
Kanske man behöver göra någon slags bokslut – fundera på, eller till och med analysera, det som var – och därefter börja på ny kula.
Bokslutet kan ta lång tid, eller gå i en handvändning, beroende på vem man är och vad man gjort och givetvis vad man behöver.
En kompis tittade på gamla bilder från ”förr” och skakade sedan på sig och sa ”…man ska inte fastna i det som var, utan man ska gå framåt!”. Jag tänkte ”varför då?” och vaddå ”man…”, men sa inget. ”Man” får väl fastna i vad man vill om ”man” vill och mår bra där. Jag har verkligen lust att gräva ner mig i kistan som står i vardagsrummet som är full av gamla dagböcker och brev från förr. Verkligen från FÖRR. Minnas hur det var, hur jag/vi tänkte och tyckte och gjorde…
Alla tankar kring Framtiden och hur den (troligen) skulle bli, hur drömmarna såg ut, vilka framtidsvisioner jag hade…. Ingenting blev så som jag trodde, tänkte, önskade, drömde. Kanske för att jag var för snabb och ogenomtänkt och fångade (lydigt?) dagen – precis som man ska. Jag är verkligen expert på att leva i NU:et och har ofta haft ”no tomorrow” även om drömmarna funnits där. Men ingen direkt Planering för framtiden eller oro för framtiden, utan mer ”jag VILL NU!” och så har jag gjort NU.
Jag blir så arg! Jag kokar! Sitter och hoppar på min stol för att jag är så upprörd över att vi inte kommit längre. När faan ska detta ändras?
Jag vet att det heter RELATIONSVÅLD nu för tiden, men (troligen) är det så att det är fler män som slår kvinnor än tvärtom.
Förr var det självklart att en pappa skulle få träffa sina barn trots att han slagit barnens mamma. Många sa ”Men han har ju inte slagit barnen!”.
Vad är nästan det värsta som kan hända ett barn och som barnet far riktigt riktigt illa av – jo, det är när den person de älskar mest i hela världen (= deras mamma) far illa/mår dåligt.
Mammor känner ofta (och även många pappor) när deras barn är sjuka eller far illa, att de önskar att de fick ta barnets smärta/sjukdom etc för att det är så smärtsamt att stå bredvid och inte kunna göra något. Så känner barn också.
Så när pappa slår mamma gör det även ont i barnet och hela barnets värld vänds upp och ner. En pappa ska inte slåss. En pappa ska inte slå ens mamma. För hur kan man vara trygg i världen då och kunna lita på någon?
Ett barn kan inte känna sig trygg med en människa som den bevittnat se slå någon. Det går inte.
Ett barn som bevittnat (eller hört) sin mamma slås sönder och samman ska inte behöva träffa sin pappa ever again! Men barn tvingas till det och ibland har de levt i detta dysfunktionella beteendet så länge att de vill träffa pappa, för ”pappa är i alla fall snäll mot mig”. Förstår ni vilka konstiga kullerbyttor ett barns hjärna måste göra för att förstå att trots att pappa skriker och slår mamma är han snäll (säger de vuxna).
Jag anser att ALLA pappor borde förlora vårdnaden om sina barn när de slagit sina barns mammor. Punkt. De skulle kunna återfå vårdnaden OM de går i behandling som hjälper och där de i slutänden ska be om ursäkt till mamman (om hon orkar och kan ta emot ursäkten) OCH barnen för vad han gjort.
Nu har jag återigen träffat en sönderslagen mamma med ett gäng barn, där pappan suttit i fängelse en tid, men har nu ”avtjänat sitt straff” (som om straff hjälper mot misshandel av fru/sambo) och nu när han kommer ut igen har han RÄTT i att träffa sina barn.
Mamman är livrädd och orkar knappt leva med oron.
Och jag exploderar.
Igen.
Av frustration.
Vad är det för samhälle vi lever i där män bara har rätt, rätt, rätt till vad som helst hur de än beter sig?
När livet känns jobbigt, när allting är svårt När vardagen fastnar, när det mjuka blir hårt så måste du fortsätta – fortsätta gå Du kan inte stanna – du måste förstå (att) vad som än händer så rullar tiden på Du måste fortsätta gå – fortsätta gå
Tiden går framåt, vad du än gör Läker inte alla sår, men kanske du hör (att) någon blev sårad, någon blev rädd Du vill hjälpa till – du önskar bli sedd (men) vad som än händer så rullar tiden på Du måste fortsätta gå – fortsätta gå
När livet är roligt, när allting känns rätt När det inte är vardag och allting känns lätt så måste du fortsätta – fortsätta gå Trots att allt är fantastiskt så måste du förstå att vad som än händer så rullar tiden på och du måste fortsätta gå – fortsätta gå
Du kan inte stanna eller vänta och spara Du kan inte stanna tiden – den underbara du måste fortsätta – fortsätta gå Lämna det fantastiska men också förstå att vad som än händer så rullar tiden på och du måste fortsätta gå – fortsätta gå
Jag har lust att ställa mig på riksdagshusets tak och ropa: ”VAD VAR DET JAG SAAAAA?!?”. När jag jobbade som skolkurator på en skolan med tusen elever årskurserna 0-9 beslutade någon där uppe (politikerna) att barn med diagnoser skulle inkluderas i vanliga klasser eftersom det skulle bli ”bättre för dem” att bli att få ”känna sig som alla andra” eller vilka flummiga och fina ord som sades. På den skola där jag då arbetade fanns det många smågrupper med barn med olika diagnoser som av någon anledning inte klarade av stor klass.
Jag tänkte på flera av dem och förstod ”det här kommer inte att gå”. De klarade av att komma till skolan endast för att de gick i en liten grupp, de fick sitta bakom en skärm, de hade en-till-en-undervisning, de hade många småraster eller jobbade långa sjok på en gång, undervisningen individanpassades. Vissa av eleverna fick utbrott då och då, men det visste pedagogerna så de var beredda och visste vad de skulle göra. Alla dessa skulle plötsligt INKLUDERAS i vanlig klass, ingå i sammanhang de inte klarade av (och gick därför i liten grupp). Inte ett ord om besparingar, som det egentligen handlade om. Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”Oj, vad vi kommer att få många hemmasittare som inte kommer att komma till skolan alls. De klarar ju inte stor klass!”
And here we are.
Samma sak med ungdomar som blir kriminella. Politikerna bestämde för ännu längre sedan att det skulle sparas i skolorna och att förskolegrupperna därför behövde bli större och det skulle bli färre personal, även skolklasserna skulle bli större med färre lärare. Skolkuratorerna togs bort en period också, samt övrig ”onödig personal – det behövs väl bara lärare för att undervisa i skolan?” tänkte politiker A och B och C. JAG tänkte att om 10-15 år har vi ett gäng unga kriminella, eftersom de som tidigare fick stöttning och hjälp av förskolelärare och barnskötare på i förskolan, kommer därmed inte längre att få det stödet och den hjälpen tidigt, utan de kommer att istället slås ut redan på förskolan.
Därefter kommer de till skolan där det inte heller finns stödpersoner plus att det är stora klasser, så dessa elever/barn kommer att söka sig till andra grupper, alternativt bli uppsökta av äldre kriminella som hittar dessa barn släntrande utanför skolan, och de behöver få tjänster gjorda, och voila: Man har skapat ett utanförskap och många av dem blir kriminella. Resten blir deprimerade. Bra jobbat politiker.
Politikerna passade också på att sälja ut så många hyreshus som möjligt till de som bodde i husen och de som inte hade råd fick flytta eller hyra sin lägenhet av bostadsrättsföreningen som bildades. Sedan kom en massa flyktingar som absolut inte har råd, eller möjlighet, att köpa en bostad och de fick flytta till hyreshusen som inte köptes upp. Voila: Segregation fixad!
Nu har ni skapat:
Hemmasittare
Kriminella ungdomar
Segregation
Deprimerade unga vuxna
Vad vill ni ha nu då?
Visstja! Fler fängelser så att vi kan låsa in ovanstående individer. Och fler poliser (där det också blev indragningar i mitten av 20-talet – minns ni?).
Besparingar på barn/ungdomar ger utgifter på längre sikt. Visste ni inte det? Och visste ni inte att barn behöver stöd och hjälp? Vissa mer än andra. Och om de inte får det de behöver av sina föräldrar, så kan personal på förskola och skola hjälpa för att inte barnet ska gå under. Men den mattan drog politikerna bort. ”Låt oss spara på barnen – det tar ju ändå så lång tid innan de blir vuxna (och kan rösta) och de kan inte protestera.” Det tråkiga är ju att politiker tycks bara tänka i 4-årsplaner eftersom det är så länge de får styra, därefter ska någon annan ta över. Så då gäller det att ”göra om snabbt” och inte bry sig om vad som händer om 10 år eller längre fram, när man förändrar för i samhällen/för barnen.
Idag fick jag ett brev av en mamma som jag jobbat med i familjebehandling i ett år:
”Tack!
Tack för att just du kom in i våran familj. Du har verkligen förändrat våra liv på så många sätt och fått oss att lära oss så mycket om vilka vi är som personer och speciellt varför.
När vi skiljs åt här idag vill jag att du bär med dig att du är en helt utomordentlig person. Du räddade mig från en väg jag inte ville ta men inte kunde se en väg ut från.
Du blev en mamma jag aldrig hade.
Det finns inte ord av tacksamhet att säga som skulle vara tillräckliga.
Jag hoppas att alla människor du får möta i livet inser vilken gåva du är. Du blev verkligen satt på rätt position med hjärtat på rätt plats.
Jag hoppas vi en dag kan mötas utanför detta och ta en fika. För det vore oerhört tragiskt att aldrig få se dig igen. Men tills dess bär alltid vår familj i ditt hjärta för du kommer alltid finnas i vårat. Och dina ord ekar i våra huvuden så att vi fortsätter göra bra val.
Ta hand om dig. Tfn till mig: xxxxxxxx. Om du en dag vill ta en fika.”
Lycka är att kunna hjälpa någon så att den känner just så här.
erviluca #mammatillfyrakillar 